lördag 11 september 2010

Så gick ceremonin till

Jag har fått otaliga frågor om hur den grekisk-ortodoxa bröllopsceremonin går till. Nu när jag själv har upplevt den borde jag kunna återge det hela med ganska bra precision.

På vårt bröllop delade vi ut ett blad med en sammanfattning av de olika delarna i ceremonin till alla svenska gäster, för att ge dem en idé om vad som händer. Annars är det inte lätt att veta!

Bröllop inom den ortodoxa kyrkan är en gammal och vacker ceremoni som har firats i sin nuvarande form i århundraden. Vigseln är full med symbolik och det är en spännande upplevelse för den som aldrig tidigare har närvarat på ett ortodoxt bröllop. Det kommer att skilja sig mycket från de bröllop du har varit på i Sverige. Vigseln är också unik på så sätt att bruden och brudgummen inte ger några löften till varandra i kyrkan. Deras närvaro i kyrkan betyder att de redan har gett varandra löftet att ingå äktenskap.
I de flesta fall väntar gästerna tillsammans med brudgummen utanför kyrkan tills bruden anländer.
Så även i vårt fall. Kostas fick dessutom vänta nästan en halvtimme eftersom att jag blev lite försenad. Hoppsan! Brudgummen väntar på trappan, oftast håller han hennes bukett och överlämnar den när hon kommer till honom. Det vanligaste är att bruden och brudgummen sedan går in tillsammans, följda av alla gäster. Stämmer också bra. Prästen började faktiskt innan gästerna hade tagit plats i kyrkan.  Man separerar inte gästerna från brudens och brudgummens sida utan alla sitter tillsammans. Om det finns lite platser, eller om man föredrar att stå för att se bättre, så går det också bra. Man gör som man vill, helt enkelt!



Bröllopsceremonin består av två delar: trolovningen och ceremonin för sakramentet äktenskap.
Utbytet av ringar är i fokus under trolovningen. Prästen välsignar ringarna genom att hålla dem i sin högra hand och göra korstecknet över huvudena på bruden och brudgummen. Ringarna placeras sedan på det tredje fingret på deras högra hand. Koumbaron, som vi i Sverige kallar best man, byter sedan ringarna mellan brudparets händer tre gånger. Kostas barndomsvän Ivo var ansvarig för ringdelen. Gick galant! Många ritualer i ceremonin utförs tre gånger vilket symboliserar den heliga Treenigheten: Fadern, Sonen och den Heliga Anden. 






Ceremonin för sakramentet äktenskap är uppdelad i flera sektioner. Först säger prästen många böner och vid slutet av dem förenar prästen brudparets högra händer. Händerna förblir sedan förenade under resten av vigseln som en symbol på deras förening.

Bruden och brudgummen blir krönta med tunna kronor, kallade Stefanas, vilka förenas med ett vitt band och har blivit välsignade av prästen. Vi hade korallfärgat band.  Kronorna är en symbol för den ära som Gud ger dem och banden symboliserar föreningen dem emellan. Koumbaron, den andra av de två, flyttar sedan kronorna mellan brudparets huvuden tre gånger. Kostas kusin Augí gjorde detta på oss. Gick också galant! Kröningen följs av en läsning från bibeln, som berättar om Canas äktenskap vid Galilee. Det var på just det bröllopet som Jesus utförde sitt första mirakel genom att förvandla vatten till vin, ett vin som sedan gavs till det gifta paret. I den här delen av bröllopet serveras brudparet därför vin ur en bägare och de dricker från det tre gånger var. Ja, några små, små sippar vin och utan att spilla på klänningen!



Prästen leder sedan paret, som fortfarande bär sina kronor, tre gånger runt altaret. Detta är symbolen för deras första steg som ett gift par. Koumbaros följer efter paret tätt bakom. Vid den här punkten i vigselakten blir paret, prästen och alla andra i brudföljet översköljda av ris. Prästen använder oftast bibeln för skydd. Japp, massor med ris blev det minsann! Tonvis. Fick inte bort det från håret på hela kvällen! 


När vandringen är över välsignas paret av prästen och kronorna kan tas bort. Bruden och brudgummens högerhand separeras med hjälp av bibeln, en påminnelse om att bara Gud kan bryta deras förening. Och vigselbeviset överlämnas, och vi skriver under.


Det är ceremonin på grekiskt vis. En jätteupplevelse, det lovar jag!

Nytt efternamn, check!

Nu börjar vi känna oss riktigt gifta. Jag känner mig definitivt mer gift sedan jag fick hem första brevet adresserat till Eva Kagios istället för Wallsten. Det var ett folkbokföringsutdrag från Skatteverket som bekräftar att ja, nu är vi gifta, och även i Sverige. Det tog till slut inte så lång tid som jag trodde att få äktenskapet registrerat. Två veckor efter att vi skickade in vigselbeviset var det klart.

Och nu återstår då att "ordna" allting för mig, den stackaren som bytte namn. Nytt körkort, nytt pass, nya kontokort... För att inte tala om alla register där jag finns med, hos alla leverantörer. Pust.

Det hela började med en tripp till polisen för att förnya passet. Bara 1.20 fick jag vänta, inte illa det! Transportstyrelsen skickade hem en ansökan för nytt körtkort per automatik, så jag gjorde ett besök till en fotoautomat och ska snart skicka in. Varför ser man alltid kriminell ut på sådana bilder?

Livet med den nya identiteten tar alltså sin början. Det känns bra. Även om jag fortfarande säger fel ibland.

Fru och herr Kagios

fredag 10 september 2010

Några bilder från vigseln

Promenad runt altaret tre varv medan gästerna öser ris över oss. Riset stannade kvar resten av natten och morgondagen, det vill jag lova!
Vi får den klassiska Stefana på huvudet. Dessa två kransar har vi nu hängt upp på väggen hemma som minne.
En del av vigseln - som gick otroligt snabbt, vill jag tillägga!
Vi är gifta, äntligen! Notera rishögen under fötterna.
Vi lämnar kyrkan som man och hustru.

onsdag 25 augusti 2010

Några ord från bruden

Vi vaknade tillsammans på bröllopsdagen, Kostas och jag. Vi gjorde någonting så ovanligt som att checka in i bröllopssviten redan natten innan bröllopsdagen. Kostas gick sin vana trogen iväg från hotellet för att köpa frukost. Jag stannade och åt tillsammans med några av de andra gästerna. Sen blev det ett kort möte med vårt bröllopsdekoratör Katerina. Vi dirigerade personalen när de dukade upp för bröllopsfesten. Sedan var det dags för mig att smita upp till hotellrummet för att möta frisörskan och sminkösen, i det här fallet samma person.


Under tiden gick Kostas hem till sommarhuset för att möta anstormningen av släktingar som kommer för att gratulera. Tänk vilken dag han måste ha haft, medan allt jag gjorde var att sitta på en stol och vänta på att allting ska hända och att klockan äntligen ska bli sju.

Och allting gick bra. A few bumps in the road, visst. Till exempel så var Rania sen, ungefär en timme. Och utöver mig hade hon en syster och två mödrar att styla. Det kändes aningen stressigt. Men på något sätt behöll jag lugnet. Jag bara satt där och försökte andas djup. En yoghurt trugade jag också i mig, utblandad med lite persika.

När klockan slog sju hade jag fortfarande inte tagit på mig klänningen. Men tack och lov var det inget komplicerat projekt. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag valde en så pass ”enkel” klänning. Och att lilla Stella inte växte alltför mycket innan bröllopsdagen.

Fotografen på rummet hann med några ögonblicksbilder innan vi lämnade hotellrummet. Jag, Linda, syrran och mamma. I lobbyn stod pappa och väntade. Jag fick genast tårar i ögonen. ”Det är dags nu”, tänkte jag. Och det knäppaste av allting är att vi kom dit utan att jag egentligen märkte det.

Tio minuter senare kör jag och pappa upp framför kyrkan. Kameror blixtrar och folk applåderar. Men jag ser egentligen bara en person. Han som står där framme med mina blommor och ser sådär perfekt ut som bara han kan göra. Min blivande man. Ju närmare honom jag kommer desto mer försvinner nervositeten. Vad har jag att vara nervös över? Så länge han står vid min sida kommer allting att gå bra.

Vigseln går undan. Jag hinner knapp blinka, så har vi tagit oss igenom ringceremonin. Det känns som att vår präst pratar ovanligt snabbt, även för en grek. Snart har han välsignat oss, gett oss vin, gett oss våra ”Stefanas” och tagit oss med på den tre varv långa promenaden runt altaret. Och då kommer riset. Det är lustigt, det här med riset, för jag har ju sett det på film. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mycket ris vi faktiskt skulle få över oss. Det kom tonvis. Och sedan så var det klart. Vi var man och hustru. Och vi fick vårt vigselbevis.

Utanför kyrkan släppte vi tio duvor fria. Det var min idé att vi skulle göra det. Symboliken är aningen bakvänd. ”Fri som en fågel”, liksom. Men det kändes som ett vacker och speciellt inslag, och en liten överraskning till alla gäster.

Bruden och brudgummen anlände till mottagningen senare än gästerna. Vi hade en lite privat fotografering med vår fotograf, dessutom hamnade vi i trafikstockning på vägen till festen. På hotellet fick vi en chans att hämta andan något på vårt hotellrum. Kostas borstade bort lite ris från mig och jag bytte skor. Och vi dansade litegrann. Man och hustru – känn på den!

Sen gjorde vi vår entré till festen. En promenad längs en ramp i takt till ”Love and marrige” av Frank Sinatra. I bakgrunden lös fyrverkerier upp himelen. Det var så vackert och så speciellt, en underbar inramning på kvällen. Så avklarade vi tårtmatning, champagnedrickande med armkrok och brudparets första dans i ett svep, innan vi satte oss vid vårt honörsbord tillsammans med våra föräldrar. Och nu kunde vi slappna av.

Efter maten blev det självklart dans i massor. Kostas ägde dansgolvet. Jag försökte så gott jag kunde. Är ju inte så hemma på de grekiska, traditionella danserna så det blev mer senare på natten när vi blandade ut musiken med mer modernt och svenskt.

Och så led bröllopet mot sitt slut. Allt vi planerat för under så lång tid var över. Det är en märklig känsla. Men också befriande. Och berusningen av att vara gift sitter fortfarande kvar. Absolut någonting att rekommendera!

torsdag 15 juli 2010

Möhippan och Svensexan

Just det. Det har hänt en del under sommaren. Bland annat så har det varit både Möhippa och Svensexa. Självklart. Storartad upplevelse för oss båda! Kommer kanske lite mer utförlig berättelse sedan, men för nu en bild.

Bilderna kommer från neogeo4ever.com


onsdag 14 juli 2010

Bröllopsresan bokad

Nu har vi äntligen bestämt oss. Det blir Cypern på bröllopsresa! Tanken har hela tiden varit Italien, men vi kom på andra tankar. Staden Pathos ligger på den mindre turistiga delen av ön, mer åt Grekland till, tror det blir perfekt för avkoppling och återhämtning.

Bil kommer vi självklart att hyra för att ta oss runt. Bilden är dock inte från Cypern. Men från vår tur till Kalix.

Published with Blogger-droid v1.4.7

onsdag 7 juli 2010

23 dagar kvar

Det var ett tag sedan jag skrev någonting i den här bloggen nu. Vad hände? Ambitionen var ju så god. Jag antar att jag helt enkelt glömde bort det, någonstans mitt i all galen planering. För planering för utlandsbröllop - det är ingen dans på rosor.

Men jag kan nu meddela att det näst intill inte finns någon planering kvar att göra. Det är nämligen bara 23 dagar kvar till bröllopsdagen. 23??!!


Det är så man blir skvatt galen faktiskt. Tänk att alla denna tid har gått. Vi har planerat i nära ett års tid. Och all den tiden har gått. Den 18 juli åker jag och Kostas till Aten. Då väntar möte med DJ, konditor, fotograf, frisör och sminkös, florist samt några detaljer till kyrkan.