Igår i ett kvällssamtal med en vän och brudtärna kom namnfrågan upp. Den har visserligen vart på tapeten tidigare också, men efter gårdagens diskussion började jag tänka. I min värld är det en sådan självklarhet att jag som kvinna tar min mans efternamn när vi gifter oss. Tokigt, galet? Nej. Bara traditionsenligt. Ofeministiskt? Kanske. Fast det spelar mig ingen roll.
Jag har sett att många kvinnor nu för tiden väljer att kompromissa och behålla sitt efternamn i mitten. Eller kanske lämnar en bokstav där i mitten. Men jag ser ingen anledning. Så för den som undrar: jag kommer självklart att byta mitt efternamn till Kagios när jag och Kostas är gifta.
Inlägg
5 kommentarer:
Förbered dig på att få bokstavera ditt namn. I evighet... *fniss*
Det får jag redan nu, så jag är rätt van! =)
Så typiskt dig Eva. Men Kagios är ju fint också, och väl inte alls så svårt att stava?
Håller med... det märks ju inte att man gift sig annars.. ;-)
Håller med Tina, jag bokstaverar fortfarande och snubblar dessutom på bokstäverna.
Jag hette Andersson länge... vi gifte oss inte förrän senare, men då det hela tiden kom post adresserat till Familjen Andersson trots att make och 3 barn hette annorlunda så Slääääääpade jag offret till altaret.
och hur roligt vaar det att heta andersson då?
Skicka en kommentar