Några ord från bruden

Vi vaknade tillsammans på bröllopsdagen, Kostas och jag. Vi gjorde någonting så ovanligt som att checka in i bröllopssviten redan natten innan bröllopsdagen. Kostas gick sin vana trogen iväg från hotellet för att köpa frukost. Jag stannade och åt tillsammans med några av de andra gästerna. Sen blev det ett kort möte med vårt bröllopsdekoratör Katerina. Vi dirigerade personalen när de dukade upp för bröllopsfesten. Sedan var det dags för mig att smita upp till hotellrummet för att möta frisörskan och sminkösen, i det här fallet samma person.


Under tiden gick Kostas hem till sommarhuset för att möta anstormningen av släktingar som kommer för att gratulera. Tänk vilken dag han måste ha haft, medan allt jag gjorde var att sitta på en stol och vänta på att allting ska hända och att klockan äntligen ska bli sju.

Och allting gick bra. A few bumps in the road, visst. Till exempel så var Rania sen, ungefär en timme. Och utöver mig hade hon en syster och två mödrar att styla. Det kändes aningen stressigt. Men på något sätt behöll jag lugnet. Jag bara satt där och försökte andas djup. En yoghurt trugade jag också i mig, utblandad med lite persika.

När klockan slog sju hade jag fortfarande inte tagit på mig klänningen. Men tack och lov var det inget komplicerat projekt. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag valde en så pass ”enkel” klänning. Och att lilla Stella inte växte alltför mycket innan bröllopsdagen.

Fotografen på rummet hann med några ögonblicksbilder innan vi lämnade hotellrummet. Jag, Linda, syrran och mamma. I lobbyn stod pappa och väntade. Jag fick genast tårar i ögonen. ”Det är dags nu”, tänkte jag. Och det knäppaste av allting är att vi kom dit utan att jag egentligen märkte det.

Tio minuter senare kör jag och pappa upp framför kyrkan. Kameror blixtrar och folk applåderar. Men jag ser egentligen bara en person. Han som står där framme med mina blommor och ser sådär perfekt ut som bara han kan göra. Min blivande man. Ju närmare honom jag kommer desto mer försvinner nervositeten. Vad har jag att vara nervös över? Så länge han står vid min sida kommer allting att gå bra.

Vigseln går undan. Jag hinner knapp blinka, så har vi tagit oss igenom ringceremonin. Det känns som att vår präst pratar ovanligt snabbt, även för en grek. Snart har han välsignat oss, gett oss vin, gett oss våra ”Stefanas” och tagit oss med på den tre varv långa promenaden runt altaret. Och då kommer riset. Det är lustigt, det här med riset, för jag har ju sett det på film. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur mycket ris vi faktiskt skulle få över oss. Det kom tonvis. Och sedan så var det klart. Vi var man och hustru. Och vi fick vårt vigselbevis.

Utanför kyrkan släppte vi tio duvor fria. Det var min idé att vi skulle göra det. Symboliken är aningen bakvänd. ”Fri som en fågel”, liksom. Men det kändes som ett vacker och speciellt inslag, och en liten överraskning till alla gäster.

Bruden och brudgummen anlände till mottagningen senare än gästerna. Vi hade en lite privat fotografering med vår fotograf, dessutom hamnade vi i trafikstockning på vägen till festen. På hotellet fick vi en chans att hämta andan något på vårt hotellrum. Kostas borstade bort lite ris från mig och jag bytte skor. Och vi dansade litegrann. Man och hustru – känn på den!

Sen gjorde vi vår entré till festen. En promenad längs en ramp i takt till ”Love and marrige” av Frank Sinatra. I bakgrunden lös fyrverkerier upp himelen. Det var så vackert och så speciellt, en underbar inramning på kvällen. Så avklarade vi tårtmatning, champagnedrickande med armkrok och brudparets första dans i ett svep, innan vi satte oss vid vårt honörsbord tillsammans med våra föräldrar. Och nu kunde vi slappna av.

Efter maten blev det självklart dans i massor. Kostas ägde dansgolvet. Jag försökte så gott jag kunde. Är ju inte så hemma på de grekiska, traditionella danserna så det blev mer senare på natten när vi blandade ut musiken med mer modernt och svenskt.

Och så led bröllopet mot sitt slut. Allt vi planerat för under så lång tid var över. Det är en märklig känsla. Men också befriande. Och berusningen av att vara gift sitter fortfarande kvar. Absolut någonting att rekommendera!